Kaktusblomma

Igårkväll skrattade vi halvt ihjäl oss. Av ingen anledning alls. Vi drack kaffe och sen la vi oss och gosade lite. Allt var så jävla kul tydligen. Ett otal gånger trodde jag seriöst att jag skulle dö av andnöd. Han är så oerhört, fruktansvärt söt när han går upp i falsett och försöker skydda sig själv mot mina anfall. "Nej nej nej! Nej det tycker jag inte...nej inte på mig tack, ne-ej..." Och som alla vet betyder ju "nej" egentligen "ja". ^^,  Men imorse när vi vaknade så hade han bytt personlighet. Sur, grinig och elak. Och inget är fel när man frågar. Tydligen så var det hungern som var felet. När vi slörpat i oss frukosten, han youghurt och jag en halv sweetie [ det är en citrusfrukt som är grön och den smakade inte ett dugg sweet. Mer besk som grapefrukt - låt dig inte luras av namnet! ] så började han dikta ihop en barnbok om "Den fruktansvärda Znarkofagen". Han kallar mig så, av okänd anledning. Men jag skrev ner den och ska pilla ihop den i PowerPoint när jag får tid tänkte jag. ^^, Nu har han gått hem för att göra nytta och jag ska sätta mig och traggla med min vetenskapliga artikel. Men först måste jag ju läsa igenom dagens uppdaterade-blogg-skörd för att hänga med i svängarna. Inget nytt har hänt. Då är det är dags att göra lite nytta så jag får njuta av allahjärtansdagmyset utan skuldkänslor. ; )

Nu ska jag bege mig in i Word.
Tjofräs!